För att samla hela min familj måste man antingen kasta en hög med pengar framför dem eller vänta tills någon dör. Tyvärr hände båda sakerna den dagen. Jag stod på kyrkogården och såg hur de begravde mormor djupt ner i jorden. Jag höll Bertas koppel hårt, och hon drog framåt, som om hon ville följa efter mormor. Berta var mormors hund. Mormor köpte henne när jag var liten, och som hon ofta brukade säga, var Berta hennes bästa vän och nästan den enda varelse hon kunde lita helt på. Mormor var en god person, även om hon definitivt var lite kräsen.Hon hade tjänat mycket pengar under hela sitt liv, men hon gav aldrig en krona varken till sina barn eller till sina barnbarn.
I stället betalade hon för allas utbildning. Hon trodde att man i livet borde uppnå något på egen hand, börja från noll — precis som hon en gång hade gjort.
Av den anledningen pratade varken min mamma, eller min farbror och faster, eller deras barn någonsin med mormor eller ens nämnde henne före den där dagen. Jag tittade runt och granskade varje ansikte. Jag visste varför alla var där. Pengarna.
De hoppades att de åtminstone skulle få något efter mormors död. Men kände man henne var det inte så enkelt.
Under de sista sex månaderna av sitt liv var mormor mycket sjuk och jag var tvungen att flytta in hos henne för att ta hand om henne. Att kombinera det med jobbet som sjuksköterska var inte lätt, men jag klarade det.
Jag visste att mormor var tacksam för att någon stannade hos henne under de svåra stunderna.
Men hon gjorde det inte lätt för mig. Jag minns dagen då en enorm räkning för bilreparationen kom.
— Jag vet inte hur jag ska betala det, sa jag till henne.
— Du är en stark flicka. Du klarar det, svarade mormor.
Självklart förväntade jag mig inget annat. Inte ens mot mig gjorde hon undantag. Men hon stöttade och vägledde mig alltid, och jag var tacksam för det.
Efter begravningen gick alla till mormors hus för att lyssna på testamentet. Jag hade i förväg packat alla mina saker.
Jag visste att de inte skulle låta mig stanna i hennes hus. När vi väntade på att advokaten skulle komma talade ingen ett ord, bara utbytte vi kyliga, fientliga blickar. Sedan vände sig faster Florence, troligen av ren uttråkning, till mig.
— Meredith, påminn mig vad du jobbar som? — frågade hon.
— Jag är sjuksköterska, svarade jag.
— Sjuksköterska? upprepade farbror Jack förvånat. — Det tjänar man inte på. Tom har sin bilfirma och Alice har några skönhetssalonger, tillade han och nickade stolt mot mina kusiner.
— Jag hjälper människor. Det räcker för mig, svarade jag.
— Jag kan inte fatta att jag födde henne, muttrade mamma.
Jag pratade med henne exakt tre gånger om året: på min födelsedag, på hennes födelsedag och på jul, alltid i telefon.
Plötsligt ringde det på dörren. När jag insåg att ingen tänkte resa sig för att öppna gjorde jag det själv. På tröskeln stod herr Johnson, advokaten som handlade om mormors testamente. Jag visade honom in i vardagsrummet där hela familjen satt tyst.
Herr Johnson stannade vid ingången till vardagsrummet och artigt avböjde att sätta sig.
— Jag kommer inte att ta mycket av er tid, sa han lugnt. — Det finns inte så mycket att diskutera.
— Vad menar du med «inte mycket att diskutera»? Och testamentet? frågade mamma, tydligt irriterad. — Hon skulle väl lämna något åt någon, avbröt farbror Jack otåligt.
— Det verkar inte som om Cassandra tyckte så, svarade herr Johnson torrt.
— Vad menar du? frågade faster Florence.
— Ingen av er kommer att få arv efter Cassandra, sa herr Johnson med lugn röst.
Rummet fylldes av upprörda viskningar.
— Hur är det möjligt?! Vi är ju hennes familj! Vem får då pengarna och huset?! skrek mamma.
— Jag är rädd att jag inte kan dela den informationen med er, svarade herr Johnson. — Och nu måste jag be er alla att lämna huset.
Men ingen rörde sig. — Den där gamla häxan! skrek farbror Jack. — Jag visste att hon inte gillade oss, men att inte ge en krona efter sin död?!
— Säg inte så, försvarade jag mig. — Mormor brydde sig om oss. Hon oroade sig för oss alla, hon visade det bara på sitt sätt.
— Jaha, visst, fräste mamma. — I livet var hon en häxa och det är hon fortfarande. Just då skällde Berta högt.
— Vad ska vi göra med den där hunden då? frågade faster Florence.
— Döda den, svarade mamma kallt.
— Okej, instämde farbror Jack. — Den är ju antik.
— Ni kan inte döda henne! ropade jag.
— Vad ska vi annars göra? Kasta ut henne på gatan vore bättre, sa mamma.
— Mormor älskade Berta. Någon måste ta hand om henne, sa jag.
Rummet fylldes av bitande skratt.
— Om du vill kan du ta henne, sa mamma. — Den kvinnan tog inte hand om oss. Varför skulle vi ta hand om hennes hund?
— Jag kan inte ta henne, jag har ett hyresavtal som förbjuder husdjur, viskade jag.
— Då är det bestämt, vi kommer att döda henne, förklarade farbror Jack bestämt.
— Tom? Alice? vände jag mig desperat till kusinerna.
Tom viftade med handen. Alice skakade på huvudet.
— Aldrig. Jag vill inte ha en hund med löss i mitt hem, sa hon.
Jag suckade tungt. — Okej. Jag tar Berta, sa jag.
Herr Johnson harklade sig högljutt som för att påminna om sin närvaro. — En sista gång: lämna huset. Ni har inte längre rätt att vara här, sa han.
— Och vem har då rätt?! skrek mamma. — Vi växte upp i det här huset!
— Snälla, tvinga mig inte att kalla på polisen, sa herr Johnson.Alla, irriterade, muttrade, samlade ihop sina saker och gick ut en efter en. Jag packade Bertas grejer, slängde dem i bilen, hjälpte henne upp på baksätet och åkte till min lägenhet.
Jag andades ut av lättnad när min hyresvärd tillfälligt gick med på att jag fick behålla Berta, även om han höjde hyran lite.
Jag var beredd på att vi kunde hamna på gatan.
Det blev tydligt att Berta saknade mormor precis lika mycket som jag. Mormor var den enda personen i familjen som verkligen stöttade mig.
Hon betalade mina studier, var alltid intresserad av mitt arbete och gladdes åt varje patient som blev frisk. Jag saknade henne fruktansvärt mycket.
En dag, efter nattpasset på sjukhuset, hörde jag oväntat någon knacka på dörren.
När jag öppnade stod min mamma där och jag stelnade till.
— Mamma? Vad gör du här? frågade jag.
— Jag vet att du har ärvt allt! skrek hon.
— Vad pratar du om? svarade jag förvånat.
— Jag vet att du ärvde allt efter mormor! vrålade mamma.
— Allt jag ärvde är Berta, svarade jag.
— Va? frågade hon förbluffad.
— Berta, mormors hund, förklarade jag.
— Ljuga inte för mig! skrek mamma. — Du bodde hos henne de sista sex månaderna. Hon måste ha lämnat allt till dig! Du har alltid varit hennes favoritsyskonbarn, sa hon och överdrev sista meningen.
— Mormor lämnade inga pengar till mig, precis som inte till dig, svarade jag.
— Lögnare! skrek mamma. — Var är allt?! Det är jag som födde dig! Du är skyldig mig de pengarna!
— Jag har ingenting! började jag gråta, tårarna rann nerför mitt ansikte.
— Vi får se, gamla häxa! sa mamma och gick därifrån.
Jag stängde dörren och föll ihop på golvet, utan att kunna hejda flödet av tårar. Berta hoppade upp i mitt knä som om hon ville trösta mig.
Jag började klappa henne och plötsligt fångade något i hennes halsband min uppmärksamhet. Jag tog av Bertas halsband och vände det.
På baksidan var en adress och numret 153 ingraverat. Jag rynkade pannan och slog in adressen i GPS:en.
Den visade en station, och numret såg ut att vara ett förvaringsfack. Men varifrån skulle nyckeln till det facket komma?
Då märkte jag att brickan på Bertas halsband gick att öppna. Jag öppnade den och en liten nyckel föll ner i min hand.
Utan att tveka åkte jag till stationen. Jag hittade förvaringsfacket nummer 153 och provade nyckeln. Den passade.
När jag öppnade facket hittade jag en mapp märkt ”För Meredith”. Inuti låg en lapp skriven för hand av mormor och några dokument. Jag tog fram lappen och började läsa.
”Jag har bestämt mig för att lämna allt jag har tjänat i livet till en person med ett rent hjärta, som inte kommer att utnyttja andra.
Allt jag äger går till den som åtagit sig att ta hand om Berta. Jag är säker på att den personen kommer att vara du, Meredith.
Du är den enda i vår familj som fortfarande visar anständighet, och du förtjänar bättre. Med kärlek, din mormor.”
Efter att ha läst lappen tog jag dokumenten ur mappen och förstod: det var mormors testamente. Jag kunde knappt tro det.
— Aha! Jag visste att du gömde något! hörde jag min mamma säga bakom mig.
Jag hoppade till och vände mig om. — Jag svär, jag visste ingenting, sa jag.
— Så hon bestämde sig verkligen för att lämna allt till Meredith, sa farbror Jack, som om han dykt upp från ingenstans.
— Vad gör du här?! skrek mamma.
— Du trodde väl inte att du var smart, syster. Jag anlitade en privatdetektiv för att följa Meredith, meddelade farbror Jack. — Nu, Meredith, var snäll och lämna testamentet.
— Nej! Du är min dotter! Ge det till mig! vrålade mamma.
— Meredith kommer inte att ge det till någon, sa herr Johnson bestämt.
— Hur kom du hit?! fräste farbror Jack.
— En sensor i min telefon varnade mig när skåpet öppnades, förklarade herr Johnson. — Som testamentsexekutor för Cassandra misstänkte jag att något sådant kunde hända, så jag kom så fort jag kunde.
— Det struntar jag i! Jag är Merediths mor! Jag har rätt till testamentet! hävdade mamma.
— Cassandras egendom tillfaller den som tagit på sig ansvaret att vårda Berta. Det var inte du, sa herr Johnson lugnt.
— Jag tar gärna den där hunden med loppor om det behövs! vrålade farbror Jack.
— Det är redan för sent. Meredith tog Berta utan att veta att hon därigenom skulle få något. Det var testamentets huvudvillkor. Och om någon av er försöker lägga sig i får ni räkna med mig och polisen, sa herr Johnson.
Jag stod där med mappen i handen, händerna skakade, jag kunde inte säga något.
— Kom, Meredith, vi har saker att prata om, sa herr Johnson och vi gick till min bil.
— Varför gjorde hon så? Varför skapa bråk för alla? frågade jag herr Johnson när vi satte oss i bilen.
— Hon ville att hennes pengar skulle gå till en god människa som skulle använda dem för goda ändamål, svarade herr Johnson.
Jag nickade. — Då kommer jag att skänka en stor del till sjukhuset, sa jag.
— Nu är det ditt. Du kan göra vad du vill med det, svarade herr Johnson.
Just då saknade jag mormor mer än någonting annat i världen, men jag visste att jag skulle försöka att inte svika henne.
